Jag stänger ner bloggen nu.
Vad är lycka?
Funderar..
Hursomhelst, de som bor i byn promenerar vid havet.. havet jag badade i varje dag och promenerade vid.. De sa att dom saknar mig rejält och att mäniskorna där undrade vart jag hade tagit vägen.. Ja, jag blev vän med flera där och de hade äkta hjärtor och inte typ " Åh hej, pusspusskram, hejdå". Utan man kunde berätta allt för dom och skratta utan att tycka att det var pinsamt. Och killen som jag blev typ ihop med, smsar mig varje dag och säger att han saknar mig..
Jag önskar att jag kunde visa dom hur mycket tårar jag har hållit inom mig, hur stor saknaden är i mitt härta, hur mycket jag tänker på dom.. Men jag antar att det är livet?
Jag förstår inte
Varför är jag, jag?
Nej det är inte det att jag är "onöjd" med mitt utseende. Det är det dagens ungdomar pratar mest om eller hur?
" Åh kolla, jag har fått en finne här. Fan vad livet suger" eller " Åh fan vad tjock jag är, jag hatar mig själv!"
Vissa känner igen sig i detta, men inte jag. Jag kommer aldrig känna igen mig i det där ämnet.
Jag är nöjd över hur jag ser ut, vem jag är och vilket land jag kommer ifrån. Men det enda jag hatar med mitt liv är bristen på att träffa mina familjer även kallad kusiner. 1 gång per 1-2 år...
Det gör ont att tänka på det. Vissa har möjligheten att träffa sina kusiner varje vecka/månad. Medans jag får vänta 1-2 år? Men jag gnäller inte över det. Jag är tvärtom glad över att jag får träffa dom åtminstone. Vissa familjer har aldrig sett sina kusiner, syskon och så. Så tänk på det när du träffar din släkt. Var glad och lyckig att du får den underbara chansen.
Idag var det sista dagen jag var där. Ja vi åkte därifrån 2 augusti fast på natten. Vid denna tidpunkten satt jag och tog mitt sista dopp i havet och skulle precis gå upp. Jag vinkade hejdå till honom.. Och han såg det. Jag kommer ihåg allt i detaljer.
Someday i´ll meet you
Saknar dig!! Saknar sättet du tittade på mig, hur du log mot mig. Åh... Saknar hur mitt hjärta tickade våldsamt så fort jag såg dig.. Saknar! Älskar dina små söta sms där du avslutar dom med ett " Jag älskar dig". Förstår du hur mycket jag älskar dig, hur mycket jag saknar dig?
Varje timme ringer du mig för att säga åt mig "Jag tänker på dig". Trots att jag inte skriver nått åt dig om det blir jag alltid jätteglad. Det går inte att beskriva med ord hur stor saknaden är.. ily
Alla ni, ni som har era familjer och era nära och kära i samma land. Var glada.
Saknaden växer...
Men en sak som bränner på min arm just nu är två armband. De har jag haft på mig sedan jag kom tillbaka från resan. Dom fick jag från mina två killkusiner. De sa åt mig " Ha på dig dom, kom tillbaka med dom!" Jag lovade dom det.
Men så fort jag tittar på armbanden bränner det i mitt hjärta. Jag kommer ihåg hur vi bytte de och hur vi skrattade och tittade ut mot havet. Känslan av att vara omgiven av folk man älskar, att inte kunna sluta le.
Varför känner jag mig instägd?
Jag och mina två kusiner satt och tittade ner mot havet.. Där promenerade killen jag älskade.. Varje gång han gick förbi tittade han mot mig och gav mig ett leende. Sen så kom hans syster. Hon kom fram till oss och sa åt mig " Här, ta halsbandet, det är från min bror"... Jag var helt stum. Halsbandet var av äkta guld och jag kunde inte ta emot det. " Nej jag kan inte ta emot det, här. Men säg till honom tack iallefall" sa jag. Mina två kusiner ( även mina bästa vänner) tittade omkring så att ingen såg vad som skedde. Men hans syster var envis. " Joo, ta den" sa hon och slängde den på mig. Jag tittade ner mot halsbandet och såg min första bokstav av mitt namn stå inristad på guldet. Men jag slängde den tillbaka mot henne och sa " Neej , jag kan inte ta emot den" och så där höll vi på i typ 10 minuter. Min kusin tittade mot oss och skrek " Jag bryr mig inte, jag bryr mig inte, jag bryr mig inte" . Haha hon var rädd.. Tillslut gav hans syster upp och tog den.
Exakt i samma sekund kom mina killkusiner. De hade inte sett vad som hade hänt, tackochlov. Vi lekte och retade varandra, vi tittade upp mot månen och såg hur vacker den var. Stjärnorna som lyste... Vi lyssnade på musik och pratade om livet. Jag var mig själv hela tiden. Behövde inte spela cool eller nått. Sen så bestämde vi oss för att gå och bada. Trots att klockan hade slagit 01.00 på natten. Vi gjorde det. Vattnet var rent, trots att man knappt såg nått på natten.. Hela tiden kom mina kusiner under vattnet och tog tag på mina fötter och drog mig in. Vi körde "sandkrig" även ifall jag fick in sand i ögonen, skrattade jag...
Inledning
Ja, nu när jag har fixat om i designen lite så är det dags att förklara vad denna bloggen går ut på. Jag vill bara säga att jag inte kommer ha den som en "Idag gjorde jag det, det och det-blogg". För mitt liv är annorlunda än de flesta. Jag kommer skriva av mig här, skriva av mig. Skriva om hur stor saknaden till mitt land är.
Hur hålet växer i hjärtat. Hur mycket jag saknar mina kusiner. Hur mycket dom betyder för mig. Hur kul vi hade det tillsammans. Nätterna jag alltid kommer komma ihåg. Och sist om honom.. Hur han lyste upp min värld. Men allt detta var jag tvungen att lämna för att komma tillbaka hit.. till sverige. Ja, jag var tvungen att lämna den ända platsen som gjorde mig lycklig. Som fick mig att le..
